Singelbetraktelser

Vad hade jag väntat mig, egentligen.

Att han skulle slänga sig runt halsen på mig och svära att jag är den enda kvinna han nånsin velat ha och att han aldrig ska lämna mig och sedan skulle gå ner på knä och fria?

Nåja, kanske inte riktigt, men ni fattar poängen.

Ingenting. Det hände INGENTING. Vi satt och pratade en stund och om jag uppfattade det hela rätt så är vi båda två intresserade av ett förhållande. Kanske. Han sa i alla fall att han känner betydligt starkare för mig än han gjorde förut. Och vad jag vill har jag väl klargjort.

Avståndet avskräcker. Jag vet inte om det är det fysiska avståndet, alltså att vi träffas sällan, eller om det är något annat som ligger bakom. Jag känner mig rätt skeptisk till ett distansförhållande också, jag har ju inte direkt goda erfarenheter av det. Avståndet är inte det värsta, men jag har nån släng av trust issues och har lätt för att bli svartsjuk. Exet var ju inget att lita på.

Eller klart att avståndet inte heller är något att hurra för. Man vill ju ha det där vardagsmyset.

Jag trivs inte sådär jättebra med situationen på min nuvarande boendeort, och ni kan ju gissa om det suger ännu mer nu. Jag vet inte varför jag flyttade från dendär stan. Jag vet faktiskt inte. För att jag fick jobb, ja, men det känns inte som det är värt det. Och jag förstår verkligen inte varför jag vill flytta tillbaka heller, för jag har fått ett bra kontaktnät här, vilket jag inte hade i den förra staden.

Fan, jag är väldigt ledsen nu. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Jag antar att jag har för höga förväntningar helt enkelt.

Och jag vill inte gå omkring och må såhär, så jag funderar på att sätta stopp för allihop. Ännu en gång. Fastän jag inte vill.

Jag vill ju ha honom, det är bara allt drama jag inte orkar med.

/S

Moment of truth.

Jag har varit pirrig och nervös och helt hispig sedan det där hände. Han har varit inne mer än vanligt på MSN och säger saker som ”jag kan inte gå och lägga mig än, jag vill prata med dig en stund först”. Småprat alltså.

Vi bestämde oss för att träffas och tala mellan fyra ögon imorgon. Jag föreslog. Han ser fram emot det. Jag också.

Fast idag, nu när det gått några dagar sedan vi träffades, börjar jag tveka lite. Borde jag verkligen ge honom en chans till, eller visar det att jag är en obeslutsam person som man kan leka med hur man vill? Eller borde jag svälja dessa tankar eftersom det faktiskt kan leda någon vart denna gång?

De där orden har fastnat i huvudet på mig, ”det verkar ju som att vi inte kan hålla oss ifrån varann, och jag vill inte såra dig mer med ”lekandet” så jag funderar på allvar hur det skulle vara ifall vi skulle bli tillsammans”. Vill man, så kan man tolka det som nåt slags pity-relationship. Jag vill ju inte att han ska nöja sig, jag vill att han verkligen ska vilja ha mig.

Man borde väl inte tolka så mycket.

Vad jag själv vill vet jag inte. Å ena sidan, å andra sidan. Egentligen vet jag inte varför jag nu känner mig tveksam, för det har jag inte varit tidigare. The chase is better than the catch?

Nej, jag är väl bara rädd för att det ska bli som tidigare, att han ändrar sig igen. Det sa jag till honom också, och fick svaret ifall han inte har ändrat sig efter ett halvår av icke-tillsammans, så knappast ändrar han sig senare heller. Jag vet inte vad jag ska tro.

Jag är rädd att han bara vill ha sex. Jag är rädd att han nöjer sig med mig. Att han blir tillsammans med mig för min skull. Jag är rädd att han tröttnar på mig. Jag är rädd att vi inte passar ihop, nu när vi äntligen bestämt oss för att försöka (eller har vi det?). Jag är rädd för att känslo-bergochdalbanan startar igen.

Jag är rädd för att jag ska fortsätta tro att han nöjer sig med mig, ifall vi blir tillsammans.

Jag vet faktiskt inte vad det är jag är rädd för. I’m yours to keep if you want me.

/S

Here we go again.

Det är nästan så det tar emot att skriva detta.

Jag och några vänner var ute i helgen. Råkade på honom på krogen. Eller kanske inte råkade på, för han visste att jag skulle ut och vice versa, han befann sig på stället jag skulle till, så jag gick dit för att hälsa.

Efter lite vanligt prat börjar det hända saker. Eftersom det fanns exakt två sittplatser och vi var fyra, satte jag mig i hans famn. Inget mer med det, men hur det nu sedan gick till hängde vi ihop resten av kvällen, mer eller mindre. Hand i hand.

Småningom flyttade vi oss till en annan krog, han och jag smet i förväg och satt där och talade. Plötsligt säger han att han inte hade väntat sig att det skulle kännas såhär att se mig. Jag håller med, och hur det nu sedan gick till så sitter vi där och smygpussas.

Vännerna skulle hemåt småningom och blev lite irriterade då jag dröjde mig kvar. Valet stod alltså mellan att gå hem precis DÅ med vännerna, eller att sova med killen. Klokt nog valde jag att gå hem med vännerna.

Sedan ändrade jag mig.

Ringde åt honom och han var naturligtvis genast med på noterna. Kom och mötte mig och sa att han var glad att jag hade ändrat mig. Något sex blev det inte (tack och lov?), men vi låg vakna till sju på morgonen och myste och såg på varandra och jag tappade bort förståndet fullständigt.

Dagen efter pratar vi lite grann, han säger att han har funderat på oss, på att vi tydligen inte kan hålla oss borta från varandra, på hur det skulle vara ifall vi blev tillsammans. Eftersom han fortfarande dras till mig efter ett halvår. Han vill inte såra mig mer, med vårt lekande fram och tillbaka.

Jag vet inte vad jag ska säga om allt detta. Samtidigt som jag mer än gärna vill vara med honom så ringer det varningsklockor. Tänk om det blir som innan.

I vilket fall som helst, det skrämmer mig att någon har en sådan makt över en. Jag har varit med om samma sak en gång för många år sedan. One look and I’m lost. (Tack och lov var jag den gången en feg fjortonåring som inte vågade säga något om mina känslor.)

Det skrämmer mig att allting gång på gång blir en enda känslo-bergochdalbana när han är inblandad. Jag kände ju mig lättad efter att vi ”gjorde slut”, för att allt drama var över. Jag har faktiskt inte tänkt på ”oss” sedan dess.

Kompisen som var med och bevittnade delar av händelseförloppet under kvällen (och även bevittnade min bergochdalbana där innan) avråder mig starkt. En annan bekant som var med under utekvällen tyckte att det brukar/ska vara sådär, fram och tillbaka och så ordnar det sig till slut. Kloka råd från en nittonåring. En tredje kompis tyckte att vi såg gulliga ut tillsammans (?).

Han själv tycker att ”men kanske vi borde bli tillsammans nu då, så att jag inte sårar dig mer”, sådär sarkastiskt sammanfattat. Han sa att han inte var förberedd på att det skulle kännas så starkt då han såg mig. Att vi tydligen inte kan motstå varandra. Att han var glad för att jag till slut ändrade mig och sov med honom istället för hos kompisen. Att han funderade på oss dagen efter utekvällen, att ”tillsammans” börjar kännas som ett alternativ eftersom känslorna tydligen inte försvinner och för att han inte vill såra mig igen, som tidigare med vår katt-och-råtta-lek.

Fast jag undrar lite om han inte menar att han bara fysiskt dras till mig. För mig är det definitivt inte så. I want the real deal, mys i soffan och hålla handen liksom.

(här nånstans börjar jag tänka på dendär natten och hans armar runt mig, pirret i magen och hans mjuka läppar mot mina, hur han stryker undan mitt hår från ansiktet, det absurda i situationen, hans ögon när de ser in i mina, hur trött jag var men hur jag ändå inte ville sova…)

Jag vill tala med honom öga mot öga för att försöka avgöra om jag känner likadant i nyktert tillstånd (det blev en ganska blöt utekväll). Men högst antagligen. Varför skulle det ha ändrats. Vi dras av någon konstig anledning till varandra och jag kan inte hjälpa det.

Det är väl bara att konstatera att saker och ting inte är som på film. Verkliga livet är rörigt och brutalt och man sårar varandra. Allting är en enda soppa. Tyvärr.

/S

Life goes on.

Det känns rätt befriande egentligen, att inte behöva fundera på var vi har varandra och om han vill något mer eller något mindre eller om han bara vill ha sex eller om han vet vad han vill över huvudtaget.

Vi talar fortfarande över nätet. Men jag tänker faktiskt inte på oss längre. Eller jag tänker väl på honom sådär som man nu i största allmänhet gör, men det finns inget ”vi” i bilden längre. Det är rätt skönt egentligen. Han å sin sida verkar ju ha gått vidare i alla fall. Han spanar på andra och ska jag vara ärlig gör det mig lite sur. Samtidigt suckar jag uppgivet och tänker att om det gick så fort att komma över mig så var han inget att satsa på.

Jag hittade en anonym blogg härom dagen. Fast jag råkar ha listat ut att den är skriven av min klasskompis från skoltiden. Hon är inne i en väldigt liknande situation som den jag hade tills för inte så länge sedan. Kravlöst sex och mys som utvecklas tills något helt annat. Troligen enbart från tjejens sida.

Jag vill bara ta tag i henne och få henne att förstå att det där leder faktiskt ingen vart. Kan hon liksom inte bara inse det.

Sedan skrattar jag för mig själv och tänker att inget i världen hade fått mig att inse samma sak. Vissa saker måste man bara uppleva själv för att kunna förstå.

/S