Kapitel 23

torsdag, 24 september, 17:30
Postat i: Uncategorized

Here we go again.

Det är nästan så det tar emot att skriva detta.

Jag och några vänner var ute i helgen. Råkade på honom på krogen. Eller kanske inte råkade på, för han visste att jag skulle ut och vice versa, han befann sig på stället jag skulle till, så jag gick dit för att hälsa.

Efter lite vanligt prat börjar det hända saker. Eftersom det fanns exakt två sittplatser och vi var fyra, satte jag mig i hans famn. Inget mer med det, men hur det nu sedan gick till hängde vi ihop resten av kvällen, mer eller mindre. Hand i hand.

Småningom flyttade vi oss till en annan krog, han och jag smet i förväg och satt där och talade. Plötsligt säger han att han inte hade väntat sig att det skulle kännas såhär att se mig. Jag håller med, och hur det nu sedan gick till så sitter vi där och smygpussas.

Vännerna skulle hemåt småningom och blev lite irriterade då jag dröjde mig kvar. Valet stod alltså mellan att gå hem precis DÅ med vännerna, eller att sova med killen. Klokt nog valde jag att gå hem med vännerna.

Sedan ändrade jag mig.

Ringde åt honom och han var naturligtvis genast med på noterna. Kom och mötte mig och sa att han var glad att jag hade ändrat mig. Något sex blev det inte (tack och lov?), men vi låg vakna till sju på morgonen och myste och såg på varandra och jag tappade bort förståndet fullständigt.

Dagen efter pratar vi lite grann, han säger att han har funderat på oss, på att vi tydligen inte kan hålla oss borta från varandra, på hur det skulle vara ifall vi blev tillsammans. Eftersom han fortfarande dras till mig efter ett halvår. Han vill inte såra mig mer, med vårt lekande fram och tillbaka.

Jag vet inte vad jag ska säga om allt detta. Samtidigt som jag mer än gärna vill vara med honom så ringer det varningsklockor. Tänk om det blir som innan.

I vilket fall som helst, det skrämmer mig att någon har en sådan makt över en. Jag har varit med om samma sak en gång för många år sedan. One look and I’m lost. (Tack och lov var jag den gången en feg fjortonåring som inte vågade säga något om mina känslor.)

Det skrämmer mig att allting gång på gång blir en enda känslo-bergochdalbana när han är inblandad. Jag kände ju mig lättad efter att vi “gjorde slut”, för att allt drama var över. Jag har faktiskt inte tänkt på “oss” sedan dess.

Kompisen som var med och bevittnade delar av händelseförloppet under kvällen (och även bevittnade min bergochdalbana där innan) avråder mig starkt. En annan bekant som var med under utekvällen tyckte att det brukar/ska vara sådär, fram och tillbaka och så ordnar det sig till slut. Kloka råd från en nittonåring. En tredje kompis tyckte att vi såg gulliga ut tillsammans (?).

Han själv tycker att “men kanske vi borde bli tillsammans nu då, så att jag inte sårar dig mer”, sådär sarkastiskt sammanfattat. Han sa att han inte var förberedd på att det skulle kännas så starkt då han såg mig. Att vi tydligen inte kan motstå varandra. Att han var glad för att jag till slut ändrade mig och sov med honom istället för hos kompisen. Att han funderade på oss dagen efter utekvällen, att “tillsammans” börjar kännas som ett alternativ eftersom känslorna tydligen inte försvinner och för att han inte vill såra mig igen, som tidigare med vår katt-och-råtta-lek.

Fast jag undrar lite om han inte menar att han bara fysiskt dras till mig. För mig är det definitivt inte så. I want the real deal, mys i soffan och hålla handen liksom.

(här nånstans börjar jag tänka på dendär natten och hans armar runt mig, pirret i magen och hans mjuka läppar mot mina, hur han stryker undan mitt hår från ansiktet, det absurda i situationen, hans ögon när de ser in i mina, hur trött jag var men hur jag ändå inte ville sova…)

Jag vill tala med honom öga mot öga för att försöka avgöra om jag känner likadant i nyktert tillstånd (det blev en ganska blöt utekväll). Men högst antagligen. Varför skulle det ha ändrats. Vi dras av någon konstig anledning till varandra och jag kan inte hjälpa det.

Det är väl bara att konstatera att saker och ting inte är som på film. Verkliga livet är rörigt och brutalt och man sårar varandra. Allting är en enda soppa. Tyvärr.