Postat i: Uncategorized
Vad hade jag väntat mig, egentligen.
Att han skulle slänga sig runt halsen på mig och svära att jag är den enda kvinna han nånsin velat ha och att han aldrig ska lämna mig och sedan skulle gå ner på knä och fria?
Nåja, kanske inte riktigt, men ni fattar poängen.
Ingenting. Det hände INGENTING. Vi satt och pratade en stund och om jag uppfattade det hela rätt så är vi båda två intresserade av ett förhållande. Kanske. Han sa i alla fall att han känner betydligt starkare för mig än han gjorde förut. Och vad jag vill har jag väl klargjort.
Avståndet avskräcker. Jag vet inte om det är det fysiska avståndet, alltså att vi träffas sällan, eller om det är något annat som ligger bakom. Jag känner mig rätt skeptisk till ett distansförhållande också, jag har ju inte direkt goda erfarenheter av det. Avståndet är inte det värsta, men jag har nån släng av trust issues och har lätt för att bli svartsjuk. Exet var ju inget att lita på.
Eller klart att avståndet inte heller är något att hurra för. Man vill ju ha det där vardagsmyset.
Jag trivs inte sådär jättebra med situationen på min nuvarande boendeort, och ni kan ju gissa om det suger ännu mer nu. Jag vet inte varför jag flyttade från dendär stan. Jag vet faktiskt inte. För att jag fick jobb, ja, men det känns inte som det är värt det. Och jag förstår verkligen inte varför jag vill flytta tillbaka heller, för jag har fått ett bra kontaktnät här, vilket jag inte hade i den förra staden.
Fan, jag är väldigt ledsen nu. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Jag antar att jag har för höga förväntningar helt enkelt.
Och jag vill inte gå omkring och må såhär, så jag funderar på att sätta stopp för allihop. Ännu en gång. Fastän jag inte vill.
Jag vill ju ha honom, det är bara allt drama jag inte orkar med.
/S
Kommentera än så länge
Lämna en kommentar
