Att han skulle slänga sig runt halsen på mig och svära att jag är den enda kvinna han nånsin velat ha och att han aldrig ska lämna mig och sedan skulle gå ner på knä och fria?

Nåja, kanske inte riktigt, men ni fattar poängen.

Ingenting. Det hände INGENTING. Vi satt och pratade en stund och om jag uppfattade det hela rätt så är vi båda två intresserade av ett förhållande. Kanske. Han sa i alla fall att han känner betydligt starkare för mig än han gjorde förut. Och vad jag vill har jag väl klargjort.

Avståndet avskräcker. Jag vet inte om det är det fysiska avståndet, alltså att vi träffas sällan, eller om det är något annat som ligger bakom. Jag känner mig rätt skeptisk till ett distansförhållande också, jag har ju inte direkt goda erfarenheter av det. Avståndet är inte det värsta, men jag har nån släng av trust issues och har lätt för att bli svartsjuk. Exet var ju inget att lita på.

Eller klart att avståndet inte heller är något att hurra för. Man vill ju ha det där vardagsmyset.

Jag trivs inte sådär jättebra med situationen på min nuvarande boendeort, och ni kan ju gissa om det suger ännu mer nu. Jag vet inte varför jag flyttade från dendär stan. Jag vet faktiskt inte. För att jag fick jobb, ja, men det känns inte som det är värt det. Och jag förstår verkligen inte varför jag vill flytta tillbaka heller, för jag har fått ett bra kontaktnät här, vilket jag inte hade i den förra staden.

Fan, jag är väldigt ledsen nu. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Jag antar att jag har för höga förväntningar helt enkelt.

Och jag vill inte gå omkring och må såhär, så jag funderar på att sätta stopp för allihop. Ännu en gång. Fastän jag inte vill.

Jag vill ju ha honom, det är bara allt drama jag inte orkar med.

/S

Jag har varit pirrig och nervös och helt hispig sedan det där hände. Han har varit inne mer än vanligt på MSN och säger saker som ”jag kan inte gå och lägga mig än, jag vill prata med dig en stund först”. Småprat alltså.

Vi bestämde oss för att träffas och tala mellan fyra ögon imorgon. Jag föreslog. Han ser fram emot det. Jag också.

Fast idag, nu när det gått några dagar sedan vi träffades, börjar jag tveka lite. Borde jag verkligen ge honom en chans till, eller visar det att jag är en obeslutsam person som man kan leka med hur man vill? Eller borde jag svälja dessa tankar eftersom det faktiskt kan leda någon vart denna gång?

De där orden har fastnat i huvudet på mig, ”det verkar ju som att vi inte kan hålla oss ifrån varann, och jag vill inte såra dig mer med ”lekandet” så jag funderar på allvar hur det skulle vara ifall vi skulle bli tillsammans”. Vill man, så kan man tolka det som nåt slags pity-relationship. Jag vill ju inte att han ska nöja sig, jag vill att han verkligen ska vilja ha mig.

Man borde väl inte tolka så mycket.

Vad jag själv vill vet jag inte. Å ena sidan, å andra sidan. Egentligen vet jag inte varför jag nu känner mig tveksam, för det har jag inte varit tidigare. The chase is better than the catch?

Nej, jag är väl bara rädd för att det ska bli som tidigare, att han ändrar sig igen. Det sa jag till honom också, och fick svaret ifall han inte har ändrat sig efter ett halvår av icke-tillsammans, så knappast ändrar han sig senare heller. Jag vet inte vad jag ska tro.

Jag är rädd att han bara vill ha sex. Jag är rädd att han nöjer sig med mig. Att han blir tillsammans med mig för min skull. Jag är rädd att han tröttnar på mig. Jag är rädd att vi inte passar ihop, nu när vi äntligen bestämt oss för att försöka (eller har vi det?). Jag är rädd för att känslo-bergochdalbanan startar igen.

Jag är rädd för att jag ska fortsätta tro att han nöjer sig med mig, ifall vi blir tillsammans.

Jag vet faktiskt inte vad det är jag är rädd för. I’m yours to keep if you want me.

/S

Det är nästan så det tar emot att skriva detta.

Jag och några vänner var ute i helgen. Råkade på honom på krogen. Eller kanske inte råkade på, för han visste att jag skulle ut och vice versa, han befann sig på stället jag skulle till, så jag gick dit för att hälsa.

Efter lite vanligt prat börjar det hända saker. Eftersom det fanns exakt två sittplatser och vi var fyra, satte jag mig i hans famn. Inget mer med det, men hur det nu sedan gick till hängde vi ihop resten av kvällen, mer eller mindre. Hand i hand.

Småningom flyttade vi oss till en annan krog, han och jag smet i förväg och satt där och talade. Plötsligt säger han att han inte hade väntat sig att det skulle kännas såhär att se mig. Jag håller med, och hur det nu sedan gick till så sitter vi där och smygpussas.

Vännerna skulle hemåt småningom och blev lite irriterade då jag dröjde mig kvar. Valet stod alltså mellan att gå hem precis DÅ med vännerna, eller att sova med killen. Klokt nog valde jag att gå hem med vännerna.

Sedan ändrade jag mig.

Ringde åt honom och han var naturligtvis genast med på noterna. Kom och mötte mig och sa att han var glad att jag hade ändrat mig. Något sex blev det inte (tack och lov?), men vi låg vakna till sju på morgonen och myste och såg på varandra och jag tappade bort förståndet fullständigt.

Dagen efter pratar vi lite grann, han säger att han har funderat på oss, på att vi tydligen inte kan hålla oss borta från varandra, på hur det skulle vara ifall vi blev tillsammans. Eftersom han fortfarande dras till mig efter ett halvår. Han vill inte såra mig mer, med vårt lekande fram och tillbaka.

Jag vet inte vad jag ska säga om allt detta. Samtidigt som jag mer än gärna vill vara med honom så ringer det varningsklockor. Tänk om det blir som innan.

I vilket fall som helst, det skrämmer mig att någon har en sådan makt över en. Jag har varit med om samma sak en gång för många år sedan. One look and I’m lost. (Tack och lov var jag den gången en feg fjortonåring som inte vågade säga något om mina känslor.)

Det skrämmer mig att allting gång på gång blir en enda känslo-bergochdalbana när han är inblandad. Jag kände ju mig lättad efter att vi ”gjorde slut”, för att allt drama var över. Jag har faktiskt inte tänkt på ”oss” sedan dess.

Kompisen som var med och bevittnade delar av händelseförloppet under kvällen (och även bevittnade min bergochdalbana där innan) avråder mig starkt. En annan bekant som var med under utekvällen tyckte att det brukar/ska vara sådär, fram och tillbaka och så ordnar det sig till slut. Kloka råd från en nittonåring. En tredje kompis tyckte att vi såg gulliga ut tillsammans (?).

Han själv tycker att ”men kanske vi borde bli tillsammans nu då, så att jag inte sårar dig mer”, sådär sarkastiskt sammanfattat. Han sa att han inte var förberedd på att det skulle kännas så starkt då han såg mig. Att vi tydligen inte kan motstå varandra. Att han var glad för att jag till slut ändrade mig och sov med honom istället för hos kompisen. Att han funderade på oss dagen efter utekvällen, att ”tillsammans” börjar kännas som ett alternativ eftersom känslorna tydligen inte försvinner och för att han inte vill såra mig igen, som tidigare med vår katt-och-råtta-lek.

Fast jag undrar lite om han inte menar att han bara fysiskt dras till mig. För mig är det definitivt inte så. I want the real deal, mys i soffan och hålla handen liksom.

(här nånstans börjar jag tänka på dendär natten och hans armar runt mig, pirret i magen och hans mjuka läppar mot mina, hur han stryker undan mitt hår från ansiktet, det absurda i situationen, hans ögon när de ser in i mina, hur trött jag var men hur jag ändå inte ville sova…)

Jag vill tala med honom öga mot öga för att försöka avgöra om jag känner likadant i nyktert tillstånd (det blev en ganska blöt utekväll). Men högst antagligen. Varför skulle det ha ändrats. Vi dras av någon konstig anledning till varandra och jag kan inte hjälpa det.

Det är väl bara att konstatera att saker och ting inte är som på film. Verkliga livet är rörigt och brutalt och man sårar varandra. Allting är en enda soppa. Tyvärr.

/S

Det känns rätt befriande egentligen, att inte behöva fundera på var vi har varandra och om han vill något mer eller något mindre eller om han bara vill ha sex eller om han vet vad han vill över huvudtaget.

Vi talar fortfarande över nätet. Men jag tänker faktiskt inte på oss längre. Eller jag tänker väl på honom sådär som man nu i största allmänhet gör, men det finns inget ”vi” i bilden längre. Det är rätt skönt egentligen. Han å sin sida verkar ju ha gått vidare i alla fall. Han spanar på andra och ska jag vara ärlig gör det mig lite sur. Samtidigt suckar jag uppgivet och tänker att om det gick så fort att komma över mig så var han inget att satsa på.

Jag hittade en anonym blogg härom dagen. Fast jag råkar ha listat ut att den är skriven av min klasskompis från skoltiden. Hon är inne i en väldigt liknande situation som den jag hade tills för inte så länge sedan. Kravlöst sex och mys som utvecklas tills något helt annat. Troligen enbart från tjejens sida.

Jag vill bara ta tag i henne och få henne att förstå att det där leder faktiskt ingen vart. Kan hon liksom inte bara inse det.

Sedan skrattar jag för mig själv och tänker att inget i världen hade fått mig att inse samma sak. Vissa saker måste man bara uppleva själv för att kunna förstå.

/S

För tre dagar sedan gjorde vi slut.  Eller vad det nu kallas när man aldrig ens var tillsammans.

Vi låg och myste innan läggdax och jag konstaterade med näsan i hans nackhår att man blir bortskämd med detta. Han skojade om något och jämförde vårt ”distansförhållande” med godis, man tröttnar efter att man ätit upp och slängt bort en påse men sedan när det gått ett tag så vill man ha mer.

Vill man, så kan man ju tolka detta som att han bara utnyttjar mig för sex. Vilket man kanske vill när man har varit trött på situationen under en längre tid redan, och dessutom lider av PMS. Det var ju inte så han menade, jag minns faktiskt inte vad han egentligen syftade på och i vilken ordningsföljd replikerna sades. Men jag blev väldigt ledsen ändå.

Morgonen därpå satt vi och grät. Konstaterade att det blir bäst så här. Men svårt var det. Hur kan det kännas så himla svårt att avsluta något som aldrig var ett förhållande?

Han visste inte heller.

Tillbaks på ruta ett.

/S

Han var här i helgen. Vi hade det rätt bra men ändå var det nånting som störde mig.

Har inte hört något av honom sedan dess. Visst, jag kan också höra av mig, det har jag gjort flera gånger. Men jag börjar bli så in i helvete trött på detta låtsasliv. Så in i helvete trött på att han utnyttjar mig. Det får räcka nu.

Var hittar man en VANLIG KILLE? Är så otroligt trött på att det är jag som ska jaga dem. Så gjorde jag med exet, och så gör jag nu. Ingen vinnande strategi med andra ord. Finns det ingen som kan jaga mig, sådär som omväxling? Nån som blir huvudlöst förälskad sådär som på film och visar att han verkligen vill ha mig. Nån som vill ha närhet och inte bara sex.

/S

Inte mycket nytt har hänt sedan senast. Eller också en hel del, lite beroende på hur man ser det.

Ja, han och jag håller fortfarande på och krånglar hit och dit. Vi har även talat en del om vår situation, jag vill något mer medan han fortfarande är osäker. Suck. Och jag borde säga nej och avbryta, men jag har redan trillat dit.

Jag är kär tror jag. Sådär härligt nykär. Känner fjärilar i magen när han ser på mig, och det känns alldeles underbart att få vara nära honom. Det är inte enbart sex, vi gosar en hel del också. Det gör inte det hela lättare direkt. Längtar efter honom när vi inte ses, vi bor ju trots allt en bit ifrån varann.

Jag vill sova med honom nära nära, jag vill spontankramas och hålla handen och jag vill låta honom sova i min famn medan vi tittar på film en fredagskväll, jag vill röra vid hans kind och jag vill kyssas långsamt.

Varför känns det som att jag är sprickfärdig av känslor. Och varför kan han inte känna samma sak. Eller så gör han det, men är för rädd för att erkänna det. Kan man ju inbilla sig.

/S

Det var lättare att vara jättesingel. Det var lätt att vara i ett förhållande åxå. Men detta att inte veta var man har varandra, tar kål på mig.

Varför kan det inte finnas en knapp för att stänga av sånahär tankar? Jag blir så arg på mig själv åxå, för att jag slösar en massa tid på att fundera på denna mänska. Helloo-o, jag är en självständig individ som klarar mig bra på egen hand, varför ska jag sänka mig till denna nivå?

Men jag vill ju få ett slut på detta eviga ”singlande”… I want it all and I want it now. Jag har inte tålamod med sånthär.

Jag kommunicerar för fan mer med mitt ex än med denna kille.  Och då vi äntligen talar med varann eller träffas, så känns det hela som att det vore enbart på kompisnivå. Tills det blir läggdags…

Det brukar överlag vare så att jag blir intresserad av såna som är intresserade av mig, jag blir lixom inte själv intresserad sådär bara… Så i och med att jag nu inte vet vad han vill, så vågar jag inte heller ”reagera” själv, typ?

Detta tyder ju kanske på att jag sist och slutligen inte är så intresserad, utan mer desperat, suck.

Föregående mening tyder på att mina försvarsmekanismer har kommit igång.

Ovanstående två meningar tyder på att jag analyserar alltför mycket.

/S

Blev påhälsad av killen i föregående kapitel, här i min nya hemstad. Han hade alltså åkt några mil bara för att träffa mig.

Precis som vanligt (får man väl börja säga nu) umgicks vi som vänner till en början, hade kul ihop. Min katt gillar honom också, i något skede kurade hon ihop sig i hans famn för att sova. Och det händer minsann aldrig med halvokända människor. Fast hon har ju visserligen träffat honom två gånger innan också. Men ändå.

Jag var på myshumör och tyckte småningom att det kunde räcka med kompisfasonerna. Så vi kramades och lekte med varandras händer en stund. Det var ganska sent och vi var rätt trötta, så plötsligt lyfter han upp mig i famnen och bär mig till sovrummet. Jag anser mig vara feminist och så vidare, men det är något med sånadär typiska könsroller i förhållanden. Det är ju så himla mysigt med stora starka män, hihi.

Han satte försiktigt ner mig på sängen, och jag vägrade släppa taget så att han också hamnade där. Vi låg och kysstes långsamt och försiktigt, kramades, och det hela kändes väldigt ömt på något sätt. Myyys. Vi gick sedan och släckte lamporna i lägenheten inför sovdags, fortfarande med massa kramar och pussar. Myyyyys!!

Inget sex, bara närhet. Precis som början av ett förhållande ska vara om man frågar mig. Fast nu är ju det kanske lite sent påtänkt förstås… ;) På morgonen däremot.

Jag blir alldeles kittlig i magen när jag tänker på dethär. Och nu vill jag definitivt ha en fortsättning. Men vad vill han? Hur tolkar man allt detta?

/S

Har träffat killen i förra kapitlet igen. Vi umgicks som vänner så där som vanligt (?), men hur det nu sedan gick till så råkade vi ha sex. Råkade och råkade förresten, hade funderat på hur hans händer skulle kännas på mig under hela kvällen.

Och nu mal tankarna på för fullt, naturligtvis.

Sexet i sig var väl inte kanonbra, men det hade jag inte förväntat mig heller, första gången med en ny person. Första gången med nån annan än exet…överhuvudtaget. Inget mys efteråt heller. Jag som är en väldigt kramig person. Brydde mig inte just då, var för trött mitt i natten. Antog sedan att ”det var det” och att det inte skulle leda till något annat.

Vet inte varför jag gjorde det, kändes väl som att det var dags. Eller av ren nyfikenhet på hur sex utan ett förhållande känns. Och nu när jag testat kan jag ju säga att det var precis som jag förutsett, dvs ingen höjdare. Mest bara obekvämt, man vet inte vad den andra gillar, och man vågar heller inte styra för mycket och visa vad man gillar, ifall personen i fråga blir osäker på sig.

Fick en kyss och kramades på morgonen innan jag gick, började undra vad han menar, och vad han tror att jag menar, eftersom jag råkat nämna under en tidigare diskussion att jag inte har sex såvida det inte är i ett förhållande. Vilket jag fortfarande håller fast vid. För det ger ju mig inget, känslan efteråt var mest ”jaha”, precis som jag hade förutsett. Lika bra hade jag kunnat ha det ogjort, det gör mig varken till eller från. Och känns det så, så kan man ju lika bra spara det tills det känns meningsfullt.

I tre dagar lyckades jag hålla mig från att analysera sönder saker och ting, gick runt med denna jaha-känsla. Men nu har malandet satt igång, naturligtvis. Jag blir så jävla frustrerad av att inte veta vad han vill. Fast det är ju lätt att döma andra, jag vet ju inte själv heller vad jag vill. Jag vet inte om han känns som rätt person för mig. Men det kan man ju heller inte veta på förhand.Så frågan är ju kanske vad fasiken jag gnäller om, när jag sist och slutligen inte vet om jag vill ha honom.

Har talat med honom på msn men han är precis som han var innan, så något klokare på den fronten har jag inte blivit. Det går ju förstås att fråga rakt ut vad fan det egentligen är vi håller på med, men nu har jag blivit så frustrerad och fundersam att jag ändå bara kommer att låta aggressiv.

Samtidigt undrar jag om jag inte ställt till med allt detta bara för att jag är så innerligt trött på singellivet. Det händer ju aldrig någonting!!! Det kan ju inte vara meningen att det ska vara såhär. Jag är i mina bästa år, ser bra ut (men har även mina ful-dagar), är snäll och omtänksam, och vill inget hellre än att hitta nån att dela livet med. Hur kan det då vara så jävla svårt att hitta nån, ska man faktiskt vara tvungen att vara singel i flera år??? Jag tycker inte att jag är särskilt osocial längre heller. Varför varför varför. Jag blir så förbannat trött på detta.

Jag blir bara så jävla ledsen.

/S

Ps, över påsk råkade jag naturligtvis på min högstadiekärlek (kapitel 9) åxå. Varför ska allt vara så komplicerat?